Har funderat lite över detta av olika skäl........ För det första så finns det olika sätt att säga förlåt, en annan aspekt är givetvis kroppspråket och blicken. Kommer det verkligen från hjärtat och är personen verkligen ångerfull? Känslan av att säga ett uppriktigt förlåt är bra och känslan av att förlåta någon är ännu större, men.........
Nu kommer jag in på det delikata ämnet av vad jag anser är oförlåtlig. Enligt mig är det när en person som har allt mitt förtroende, som står mig nära och som jag litar på baktalar mig och ljuger mig rätt upp i ansiktet. Detta är för mig en ren förolämpning! Jag tolererar inte att göras till åt löje. Jag är inte dum och tycker inte om att "någon" inte tror att jag vet vad som händer eller vad som försigår bakom min rygg.
Jag vill med detta också skriva att jag inte är något helgon. Jag har gjort många fel men jag sopar dom fan inte under mattan. Jag står alltid för det jag säger och det jag har gjort. Men jag hugger inte mina vänner eller de jag älskar i ryggen när de vänder sig om. Jag tycker att det är ynkligt och patetiskt att vara en "back stabber".
Mitt svar på rubriken är helt enkelt att det inte alltid räcker med ett förlåt!
Jag är ju helt grym!
Lillsyrran försökte givetvis haka på. Jag var ju alltid så arg för att jag tyckte att hon konstant skulle härma mig. Hittade det här kortet på henne där hon uppenbarligen har skrivit sin autograf.
